Hyacinthus orientalis L

Du rara ört som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

Hyacinten har många gånger fått symbolisera skönhetens förgängelse. I den grekiska myten om Hyakinthos dödas han av svartsjuka gudar och hans skönhet förgår, men i hans bloddroppar uppstår den lika sköna blomman. Hyacinten var väl känd i Grekland och har sitt ursprung i sydöstra Turkiet och västra Syrien där den blommar på våren.

Till norra och centrala Europa kom den först till de kejserliga trädgårdarna i Wien som så många andra lökväxter på slutet av 1500-talet. Blomman blev oerhört populär, en raritet bland nymodigheterna och en ”hyacinthysteri”, nästan lika stor som tulpanomanin bröt ut i Holland och England under 1700-talet.

Till Sverige kom den via Danmark där den introducerades under 1600-talet. År 1685 finns redan 41 sorter antecknade i Olof Rudbecks katalog för Uppsala botaniska trädgård. Han hade själv gjort studieresor i Holland och tagit med sig hyacinter hem.

Hyacinterna användes både som utomhusblomma och som krukväxt inne. I Frankrike blev den en mycket populär i mitten av 1700-talet när Mme Pompadour odlade tusentals hyacinter i trädgårdarna vid Versailles.

Hyacinterna utvecklades hos plantskolor och förädlare och fanns vid sekelskiftet både i enkla och dubbla varianter i vitt, rött, blått och gult medan de rosa lät vänta på sig ännu någon tid. Då gav man gärna bort dem som födelsedags- eller namnsdagsblommor.

Idag är hyacinterna nästan uteslutande julblomma. I vackra specialgjorda glas kan de drivas lagom till jul och sprida sin väldoft genom hus och hem.

Den som kan tänka sig att lägga ner lite arbete sparar sina hyacinter efter jul och gräver ner dem i trädgården när jorden rett sig – gärna med lite benmjöl i gropens botten – och så är det bara att invänta våren då de kommer upp ur snön med samma väldoft om än rankare och mer naturlika.

Engelsk klockhyacint Hyacinthoides non-scripta

Klockhyacinten, Bluebells, möter man ofta i Storbritannien på våren. Under nyutsprungna lövträd där solljuset fladdrar ner står de i tusentals med sina blå blommor hängande från ena sidan av stjälken och med vita ståndarknappar.

Det är ovanligt att man träffar på den engelska klockhyacinten vildväxande hos oss, men i södra Sverige finns den ibland i lundar, parker och gamla trädgårdar och de börjar allt mer dyka upp i hemträdgårdarna. De är ganska höga och slår en lätt i knävecken när man passerar genom de blå mattorna och även bladen är vackra; klargröna och glänsande mot den blekgröna stjälken. Blomningen sker i maj-juni. Den finns också i vitt och rosa.